• Semo tutti biscotti...

  Billet précédent

• Una donna romana...

  Billet suivant

Te sei scordata che sei romana

Jag tycker mig ha anat ett litet men dock härligt uppsving för gammal hederlig räknefeminism här i Sverige den senaste tiden. Till exempel genom det sympatiska initiativet Rättviseförmedlingen. Det är ju en tjänst som nästan alla klubbar i Serie A skulle behöva använda sig av, utom särskilt en. Ja, jag tänker på Roma, den nuvarande ligaledaren, som har många kvinnor i sin klubbledning – där andra har noll.

(Kanske är detta räddningen för den italienska fotbollen som alla säger har så många problem. Börja leta efter kompetenta personer i hela befolkningen istället för halva. Revolution!)

Det verkar vara en ganska populär uppfattning att Roma på något vis av en slump, eller till och med trots henne, har upplevt en av sina allra bästa perioder i historien just sedan Rosella Sensi tog över klubben. Själv tycker jag att det verkar som en väldigt långsökt förklaringsmodell. Det är ju ganska tydligt att Rosella har förändrat klubben, på många sätt som hon var tvingad till, men hur som helst har resultatet oftast blivit väldigt mycket bättre än vad man hade kunnat förvänta sig av omständigheterna. Jag tror faktiskt att hon har någonting med framgångarna att göra.

Den här bloggen är inte lika jämställd som Romas klubbledning. Faktiskt är män extremt överrepresenterade i texterna, förutom när jag kanske tjatar om Gabriella Ferri, Alessia Filippi eller Ilary Blasi.

Jag vet inte exakt vad jag kan göra åt det, men den här verkan är det ju derbyvecka, så vi kanske kan prata lite om Rom. En kollega frågade mig för ett tag sen om det fanns en massa modeller i Rom. Han förväxlade det nog med Milano, för Rom är ju inte sådär tjusigt för det mesta. Häromveckan sa Claudio Ranieri att Daniele De Rossi symboliserar "vår tids romanità", men det är inte heller bara DDR:s pumpande vener eller kaptenens älskvärdhet som symboliserar Rom. Faktiskt kan jag komma på en lång lista av kvinnor som har format och burit upp romerskheten. (Till att börja med varghonan.)

Den människa som mest har personifierat den eviga staden är kanske Anna Magnani, en av Italiens främsta skådespelare genom tiderna. Den sista filmen hon var med i var Federico Fellinis Roma. Hon är med, som sig själv, i en väldigt kort scen där kameran närmar sig henne en sen kväll när hon är på väg in i sin port. Berättarrösten, Fellini, säger att hon skulle kunna vara en symbol för Rom, han räknar upp tjusiga ord (aristokratisk, mörksint, clownaktig...) för vad hon förkroppsligar och hon avbryter typiskt romerskt oimponerat leende: "A Federì, gå och lägg dig, va." Och nä, hon har ingen lust att svara på någon fråga.



Hennes mest kända scen är från Roberto Rosellinis Rom öppen stad, när hennes rollfigur Pina i det i krigets efterdyningar ännu inte befriade Rom springer efter tysk lastbil som för bort hennes fästman. Hon ropar efter honom, "Francesco, Francesco, Francesco", innan de tyska soldaterna skjuter ner henne.



Ett otroligt fint ögonblick är öppningsscenen i Pasolinis Mamma Roma. Magnani är Mamma Roma, en prostituerad på sin hallicks bröllop. Han gifter sig och gör henne äntligen fri (tror hon), och hon firar genom att duellera i stornelli, romerska sånger, med sin före detta beskyddare och hans brud. "Jag har befriat mig från bojorna, nu är det en annans tur att vara slav."



Mamma Roma försöker komma upp sig i stan, skaffa sig ett bättre liv, högre status. Hon flyttar från Portonaccio till ett bättre, nybyggt område. När hon står i lägenheten hon snart ska lämna tittar hon faktiskt ut på nästan precis samma utsikt som jag också hade under några månader en gång. Järnvägsspåren på väg in mot Stazione Tiburtina, och kyrkogården, skymmer staden. "Se, så fult det är från här. Men vi kommer att skratta sen."