• Alla frågors svar...

  Billet précédent

• Grazie Roma...

  Billet suivant

Vykort från Rom. Garbatella, piazza Triora

Ni förstår, vilken fin kväll jag haft.

Idag den 30 maj var det femton år sen Agostino Di Bartolomei sköt sig i hjärtat, tio år efter Romas förlust i Europacupfinalen. Roma Club Garbatella, Ago var från Garbatella, hade ordnat en liten minneskväll för honom på torget. Alessandro Catapano läste ur sin bok om Roma, dokumentärfilmen ”Capitan Ago” visades, och efteråt var det meningen att Agos son Luca skulle tala men han kunde inte komma så han fick vara med på telefon.

– Den här dagen är olik alla andra dagar för mig, sa han.

Det var så typiskt Garbatella, de hade satt upp en liten bioduk framför trappan ner mot torget, och där satte sig folk (de var fler än vad det ser ut på bilden, det blev för mörkt för att fotografera sen), i alla åldrar, och tittade. Nästan småstadslikt, fast i Rom.

Jag har redan skrivit för mycket om Ago en gång, men en till grej jag tänkte på när jag såg filmen (Nils Liedholm fick applåder när han kom upp på duken), är att man antagligen tänker på Roma som en brokig, utlevande och bullrig klubb, precis som romarna, och det är antagligen sant. Men sen har vi de blyga kaptenerna, Romas största kaptener Ago och, hur olik han än är annars, Francesco Totti. Det är fint.
Och när man tänker på Agostino tänker man på hur lätt det är att glömma dem som inte är sådär bullriga, men för tysta. Fast de kanske inte vill bli glömda.