• Sociala MFF (och hipho...

  Billet précédent

• Slut....

  Billet suivant

Hej dagboken...

Jag är väldigt, väldigt snäll. Ärligt! Människor som känner mig vet att jag är en väldigt snäll person. Jag tror på mjuka värden. Jag tror typ på integration, mångkultur, respekt och kramar. Jag röstar på rödgrönt och tycker att kollektivtrafik bör vara gratis. Jag vill att graffiti ska vara på alla allmänna och gråa väggar. Jag gillar Manu Chao och tycker att det är roligare att dricka mig redlöst berusad på Ölcaféet än att festa på en klubb.

Jag kollar på Halv Åtta Hos Mig.

När jag började blogga så gjorde jag det med inställningen att skriva av mig. När människor började läsa bloggen på allvar så förändrades jag. Jag ville ha bekräftelse. Inte genom sidklick som många andra bloggare. Inte heller genom mängd kommentarer eller intjänade kronor.

Jag ville vara älskad. Av alla.

Så jag slutade skriva om Silly Season eftersom det gjorde att folk blev sura om det jag hört läcka från MFF inte stämde. Jag jobbade istället med träningsrapporter och att vara på plats. Jag skrev lite extra argt när det gick dåligt och lite extra snällt när det gick bra. Jag ville vara den perfekta skribenten. Omtyckt av alla, inga undantag. Jag visste hur svårt det skulle vara, men jag trodde att jag skulle lyckas för jag är faktiskt ganska så lätt att tycka om i verkliga livet. Fast, det gick liksom inte. Hur mycket jag än försökte så fanns det någon som ogillade mig. Jag kom rätt nära ultimat bekräftelse en gång. Inledningen av 2009. Jag skrev på Himmelriket och var omtyckt. Jag började blogga här och bloggen var enorm och respekterad. Så kom Lab.... ja.... ni vet. Jag gjorde ett val mellan mina principer och total kärlek.

Tillbaka på ruta minus femton.

Jag insåg rätt snabbt efter det att jag aldrig kommer att bli särskilt omtyckt. Många pratar om strävan efter perfektion. Jag menar snarare att det jag inte är gör mig till den jag är och den jag är måste jag lära mig att uppskatta. Så att sträva efter något ouppnåeligt kan göra det svårt för en att uppskatta det man verkligen har och är.

För amerikanskt? För mycket radiopsykolog?

Dessa fem år som bloggare har varit en berg- och dalbana för min personlighet, men åkturen är slut nu och jag har, det här är sjukt cheesy och jag förstår inte att jag verkligen ska skriva det; funnit mig själv.

Jag blir aldrig den perfekta skribenten. Jag kommer aldrig att vara älskad av alla.

Det är okej.